mesjours

När man har varit här i nästan en och en halv månad så börjar man få ett visst självförtroende. Man tänker storstaden är inte så stor och människor på gatan inte är så farliga. Man är kungen (drottningen) av metron! Sen händer det vissa saker som rubbar ens balans, att en kompis till mig blev förföljd av en man hela vägen ifrån tåget till hennes dörr är en sak. En annan sak är att en främmande man drog min mobil ur händerna på mig igår kväll på metron. Japp jag Agnes Öringe blev rånad. Kanske inte på ett så våldsamt sätt men det var tillräckligt omtumlande. Man kommer på att man visst är sårbar och att visst saker man hör om kan hända en själv. Det var inte så mycket att min mobil är borta som den där känslan av sårbarhet som fick mina tårar att börja rinna där på metro. Vagnen var helt proppad med folk och det var bara en man som frågade om jag mådde bra och var jag skulle av, alla andra bara stirrade. Vrålstirrade. Nej, så nu har jag helt plötsligt blivit lite rädd för att vara ute själv är det är mörkt efter de två sakerna som har hänt den här veckan. jag får helt enkelt försöka sova hos folk och åka dit innan det blir mörkt.