mesjours

Ja, det där med att vänta har aldrig varit bra. Därför tänker jag stressa mig igenom den här dagen så att klockan fort blir 5 och jag måste ta RER:n till flygplatsen, för klockan 17.45 landar Denise och Tilda! (och jag vet att hur mycket jag än har att göra kommer timmarna tills dess gå fruktansvärt låååååångsamt! 

Gårdagens vakum ledde till migrän idag. Vilket ledde till att jag för ungefär en timme sen fick reda på att jag skulle var McCain imorgon på debatten, och inte Obama vilket jag har förberett mig inför hela eftermiddagen. Så nu sitter jag, fortfarande med lite huvudvärk och tänker inte lämna datorn förrän klockan 12. och sen fortsätta pluggandet i sängen. blö. 

Under en morgonpromenad till Notre Dame längs la Seine kom jag underfund med att jag nog för tillfället måste bo i en av världens vackraste städer.

Sen min värdpappa kom hem från sin månadslånga jobbresa i Stilla Havet har det uppstått ett nytt problem i min värdfamilj, nämligen att han gillar att prata engelska. Och ÄLSKAR att prata engelska med mig. I mitthuvud en senaste veckan har jag varit lite irreterad över detta eftersom även om jag kanske inte kan prata mer franska så förstår jag nästan allt! Men vad skulle ja göra, kunde ju inte direkt säga de till honom.  

Man känner sig omtyckt när man får mandelskorpor och mörkchoklad för att det sena kvällspluggandet ska gå bättre. 

Efter gårkvällens omtumlande händelse så tyckte jag att jag hade gjort mig förtjänt av världens slappaste och underbaraste söndag. Och jag tycker nog att jag har lyckats. Eftersom jag är livrädd för att sova längre än alla i min värdfamilj så gick jag upp vid 8 när jag vaknade och åt en stadig, lång och lugn frukos. Jag återvände så snabbt jag kunde till sängen och satte den underbara filmen x-men och bara gosade in mig i täcket igen, tills min värdsyster kom in på mitt rum med en nybakad pain au chocolat till mig, till mig! Det värmde långt ner. Sen stannade ja i sängen i min pyjamas i nästan 5 timmar. Gjorde lite läxor, kollade på En Vampyrs Bekännelse, ritade lite och bara chillade lite. 

När man har varit här i nästan en och en halv månad så börjar man få ett visst självförtroende. Man tänker storstaden är inte så stor och människor på gatan inte är så farliga. Man är kungen (drottningen) av metron! Sen händer det vissa saker som rubbar ens balans, att en kompis till mig blev förföljd av en man hela vägen ifrån tåget till hennes dörr är en sak. En annan sak är att en främmande man drog min mobil ur händerna på mig igår kväll på metron. Japp jag Agnes Öringe blev rånad. Kanske inte på ett så våldsamt sätt men det var tillräckligt omtumlande. Man kommer på att man visst är sårbar och att visst saker man hör om kan hända en själv. Det var inte så mycket att min mobil är borta som den där känslan av sårbarhet som fick mina tårar att börja rinna där på metro. Vagnen var helt proppad med folk och det var bara en man som frågade om jag mådde bra och var jag skulle av, alla andra bara stirrade. Vrålstirrade. Nej, så nu har jag helt plötsligt blivit lite rädd för att vara ute själv är det är mörkt efter de två sakerna som har hänt den här veckan. jag får helt enkelt försöka sova hos folk och åka dit innan det blir mörkt. 

... tröttheten i hela kroppen när man är klar med jogging rundan. Men hatar när jag väl är ute och springer. 

Min värdsyster har läst alla Sagan om Ringen böckerna 3 gånger, hon är 11! Knappt så att jag stapplar mig igenom dom... Sitter i alla fall och kollar på den första just nu, har tagit större delen av kvällen/eftermiddagen. Men idag vid middagen kunde jag i alla fall delta i samtalet, det handlade om Sagan om Ringen etc. Och både Elisabeth och Clemantine tyckte att Éowyn var ett jätte fint namn! HA!

Usch, jag får verkligen skuldkänslor när jag inte uppdaterar bloggen ordentligt, så nu när jag inte har så många fler läxor att göra så ska jag försöka ge er en bra redogörelse över helgen.  (komplett med bilder)

Latmasken Agnes orkar inte riktigt uppdatera. Men för alla som undrar så har hon haft en bra helg som vanligt och upptäckt att Louvren är otroligt stort, the a la vanille är en ny favorit och att det ibland är skönt att ligga i sängen en hel söndags förmiddag. 

Varför säger hotell att deras personal pratar engelska, när de egentligen är riktigt kassa på det? jag menar om man jobbar på hotell borde man ju veta skillnaden mellan tjugofemte och kort och gott 25. blö. Men i alla fall så begav jag mig ut i regnet för att boka ett hotellrum åt Denise och Tilda innan rummen är slut, mission completed. Ni ska bo på Hôtel Helvetia, med receptionisten från helvetet som fick det att verka som om JAG var dålig på engelska! 

Hel ärligt finns det något skönare än att vara ensam hemma? Jag tror knappt det, ni vet bara kunna gå runt i lägenheten/huset och rota bland saker, spela musik högt, sjunga kanske lite grann, inte tänka på vad värdfamiljen tycker om en och det man gör. Bara vara ensam helt enkelt. Jag minns när jag var liten att jag älskade de eftermiddagarna när bara jag och min bror var hemma, vi gick kanske i trean och femman, och ingen annan var hemma! det var en sån känsla av frihet. Typ woho, vi kan göra vad vi vill! Hoppa i sängarna om vi vill! Käka chockladmjölkspulver direkt ur packet. JIPPIE! Det var tider det. Men sen började ju Märta också vara hemma från skolan och det blev mer bråk, haha. De har alltid varit så att jag och min lillasyster har bråkat mest i familjen, men jag antar att det lätt blir så mellan det mellersta barnet och det yngsta. 

Det är sant, vardagen har lagt sig över Paris och någon sorts rutin har inrättats i familjen mellan skolan och alla läxor? Och om jag tycker om det? Det har fördelar och nackdelar, fördelarna är att dagarna och veckorna går snabbare och jag inte hela tiden behöver tänka på vad som ska hända här näst. Det negativa är att jag nog har fattat att jag har varit här i 1 månad och det 3 till innan jag får komma hem, och att jag ska bo här lite grann på riktigt. Detta var anledningen till mitt första riktigt stora anfall av hemlängtan, som inträffade denna söndagen men inte kulminerade förrän på måndags kvällen då jag ringde hem och pratade med mamma, pappa, Tilda och Nellie. Och efter lite gråtande och löften från mamma att hon skulle skicka lite godis kändes det bättre. Alt blir bättre med lite gråt och godis. Men hemlängtans känslan sitter lite grann kvar och jag antar att den kommer göra det ett tag, men för eller senare glömmer jag väll bort att längta hem för att jag har så roligt här! 

Efter ett helt dygn ute på landsbyggden är det nu återigen helg i staden. Och även om planerna fortfarande är lite vaga så vet jag att jag kommer att ha kul! skriver mer imorgon, nu ska jag duscha och tvätta, yey.

Varför är man inte tillräckligt pigg för att orka upptäcka Paris mer? 

... att man är helt pantad i skallen om man inte besöker någonting kulturellt den här helgen eftersom ställen som brukar vara stängda för allmänheten är öppna den här helgen. Och visst jag kan hålla med henne. Men de betyder inte att jag ogillad anna mindre när hon ringer och stör mig i min välbehövliga tupplur och tycker att vi genast bör ge oss av till Victor Hugos hus. och som den snälla väninna jag är så hänger jag såklart på! kan ju också ha någonting med att göra att det ligger i le marais och vi ska äta lunch på favorit stället :P